Jag har gått igenom så otroligt mycket genom åren att det är ett under att jag bara reser mig upp och går vidare i alla lägen. Jag är nog starkare än vad jag själv trott på många gånger då allt bara känts så hopplöst men att jag då tagit mig igenom allt.

Just nu har jag en sån här jobbig dag och försöker "slicka mina sår" efter en separation. Jag trodde verkligen att  jag funnit min stora kärlek men lika fort som han kom in i mitt liv försvann han lika snabbt.

Jag har så många obesvarade frågor som jag inte vet vart jag ska göra av, de kommer gång på gång och gör sig påminda. Jag fattar inte hur en person som bedyrat sin kärlek till mig och sedan bara försvinner, men han vill gärna ringa mig då han fått alkohol i kroppen. Och såna gånger då han ringer så tänker jag inom mig, äntligen så kommer det magiska ordet förlåt, men istället så berättar han hur bra hans liv blivit nu och jag måste bara komma och hälsa på och dela hans glädje inför situationen. Han fattar ju ingenting.....jag vill bara skrika rakt ut: Vad betyder jag nu i allt det som blivit så perfekt i ditt liv sedan du lämnade mig????

Nog för att han säger att han bara tänker på mig hela tiden, men trots detta varit på en dejt som han inte ville något mer med. Hur stämmer det??? Han älskar mig och tänker jämt på mig, varför då gå på dejt??? Ja, det är väl för att kolla om "gräset är grönare på andra sidan".

Jag har gråtit floder sedan han flyttade, vakat nätterna igenom och lagt så mycket skuld på mig själv. Försökt fått kontakt med honom men då blir han rädd och vet inte vad han känner.. Så jag dög inte då jag ville ha honom tillbaka så nu gör jag gör precis tvärtom mot vad mitt hjärta säger åt mig att göra. Jo, jag drar mig undan och då han villl att jag ska komma eller ringa upp honom så gör jag det inte. Varför??? Jo, just för att han tagit mig för givet under hela tiden då han ringt i fyllan och velat blivit skjutsad då har jag åkt i ur och skur. Men till vilken bekostnad, inte för min egen skull i alla fall. Utan jag ville behaga honom så han skulle inse att jag är oumbärlig för honom. Men inget funkar ju av allt jag gjort för honom. Så nu inser jag att han behöver själv komma till insikt om vad han vill utan min hjälp. Alla tomma ord betyder inte ett skit för mig idag utan det är handling som räknas. Han är verkligen en ordmissbrukare på högsta nivå.

Jag tänker på alla gånger han sårat mig genom att bekräfta andra kvinnor mitt framför ögonen på mig. Det är inte kärlek i min värld, men kanske i hans.

Jag bara undrar hur jag ska kunna lita på en man igen, jag vill ju ha en seriös och kärleksfull man som vet vad han vill.  Jag vet ju själv att jag ser bra ut och får ofta komplimanger för mitt utseende då jag ser mycket yngre ut än min ålder. Så jag skulle lätt få tag på en ny man om jag bara ville, men jag vågar helt enkelt inte....jag skulle aldrig orka bli besviken igen, det har raserat hela mitt liv.

Jag behöver nog fokusera på mig själv och försöka hitta tillbaka till vem jag är och vad jag vill och inte leva genom någon annan människa och deras behov.

Kärleken är underbar när den finns i ens liv men lika katastrofal som underbar då den försvinner. Jag vill ju vara kär, det är ju en så härlig känsla men jag är så rädd, så rädd.

Jag tar en dag i taget nu och försöker tänka att det var kanske lika bra det som skedde. Det kan hjälpa för stunden i alla fall.

Nej, nu kallar plikten i köket så det är väl bäst att gå.

Men visst är det skitjobbigt när man tror att kärleken kommit för att stanna men försvinner lika snabbt?

Kram!